Pitchorama

Jag gillar pitchande extremt mycket. Nätterna innan då vi sitter till midnatt. Föraningen tre dagar innan om att allt kommer att gå helt åt pipsvängen. Lättnaden att det faktiskt oftast inte gör det. Att överraska kunden med helt nya insikter om deras egen affär. Tävlingsmomentet.

Det var det roliga. Sedan handlar ett pitchförfarande alltför sällan om väsentligheter. Ibland vinner du ett uppdrag värt 5 miljoner för att någon gillar en pack-shot. Eller förlorar ett dubbelt så stort för att du hade valt fel ord i en rubrik. Till formen påminner det om skönhetstävlingar, där vi reklambyråer förväntas gissa oss till vad kunden har för favvo-typsnitt.

En smart kund sade en gång att det tar minst ett år innan en byrå börjar göra riktigt bra grejer för en kund. Och även om det kanske inte ska behöva ta så lång tid pekar det på något viktigt: De gissningslekar till upphandlingar som finns idag kanske inte är det bästa sättet att göra det.

Så marknadschef, låt byråns tidigare jobb ge en fingervisning om kreativ nivå. Och pitcha genom att bedöma människor, samarbete och strategisk kompetens hos både kreatörer, planners och projektledare. Och som krydda ett par pannåer, men inte som enda bedömningsgrund. Alla tjänar på det.

(Japp, det har blivit en del pitchande på sistone.)